Historien om Medoria ~ Bakom dolda fasader ... Del 1
Klockan är 05.30 på morgonen och solen har precis börjat gå upp över Jorvik och återspeglas i det oändliga havet som sträcker ut sig över horisonten.
Jag ser ut över bergen och får nästan ont i ögonen av hur vacker omgivningen runt omkring mig är då jag friskt andas in den klara luften medan jag knäcker på fingrarna. Jag ryser till över det obehagliga ljudet som uppstår i händerna, och får snart spring i benen. Full av energi över att en ny dag har grytt gör att jag skyndar ner till gården där jag arbetar hos familjen Telyer. Det är söndag, vilket innebär att alla andra arbetare är lediga förutom mig, så det är verkligen bäst att sätta fart!
Genast sätter jag igång att utfodra gårdens alla djur, och fåret Tyra sluter upp vid min sida som hon alltid gör för att hjälpa till med sysslorna. Eller snarare för att titta på, men jag är tacksam för hennes sällskap. Jag ser ömt på det ulliga fåret och stryker henne över den osannolikt mjuka pälsen.
- Fina, fina Tyra. Vad skulle jag ta mig till utan dig? Utbrister jag. Tyra möter min blick som att hon förstår vad jag säger och buffar lätt på min arm. Demonstrativt går hon bort till fodertrågen och ser uppfodrande på mig. Jag skrattar till och uppfyller det envisa fårets vilja genom att fylla på med mat åt resten av fåren, grisarna och kossorna. När jag avverkat även getternas, hundarnas och fjäderfänas ompyssling säger jag adjö till Tyra och styr stegen mot hästhagarna.
Mina ögon söker automatiskt efter min favorithäst när jag har nått upp till gårdsplanen och jag ser direkt den jag letar efter. Hagen är full av betande hästar, men Dolores sticker ut genom att hennes snövita päls blänker från den stigande solen och jag stannar upp för att titta på den vackra hästen. Det verkar som om Dolores själv förstår att mina tankar går främst till henne, och hon är den som först lyfter huvudet och tittar upp. Ett glädjerus strömmar igenom mig då hon ger ifrån sig en hes gnäggande hälsning och tar några steg mot mig. Vi har ett särskilt band, Dolores och jag. En gång var vi båda utsatta i den stora världen, lämnad åt våra öden övergivna av våra föräldrar.
Jag ruskar på mig och skakar av mig de obehagliga minnena och går fram till stängslet, där jag möts av ett dussintals sammetslena mular. Jag kravlar upp till den mittersta staketstolpen och häller ut säcken i foderlåren. Allihopa kastar sig över maten och jag njuter av synen en stund där på staketet.
Medan de äter tar jag hand om trädgården. Jag vänder på åkrarna och sköter om blommorna, trädgårdslanden och pumporna, där jag sedan stoppar de mogna i lådor, som sedan ska säljas eller tillagas.
När jag äntligen är klar med alla uppgifter på gården står solen redan högt upp på himlen och jag till slut göra det jag älskar mest av allt - rida. Så fort jag kommit upp i Dolores sadel glömmer jag bört mina ömmande leder och onda rygg efter allt hårt slit jag uträttat tidigare under dagen. Jag känner hennes krafter och muskler arbeta under mig och jag känner mig fri. Ett ögonblick mer värt än skimrande guld där jag får fly undan vardagen: Den är magisk. Som förtrollad märker jag knappt de andra hästmänniskornas träning. Hysterin lyser igenom på flera mils avstånd på grund av den kommande tävlingen i maj.
Men det bryr vi oss inte om. Dolores rörelser flyter ihop perfekt med mina, och jag glömmer totalt bort tiden. Med ett ryck slits jag tillbaka till verkligheten när jag hör rop i fjärran, och jag inser att tiden håller på att rinna ut. Det är dags att ställa tillbaka Dolores i stallet. Jag ger henne en miljon klappar på halsen och glider av hennes rygg. Hon frustar lätt och verkar motvillig att gå tillbaka, som om hon njöt av träningen lika mycket som jag. Tanken gör mig alldeles varm, och jag ger henne en mjuk puss på mulen. Bestämt tar jag tag i tygeln och börjar traska från paddocken.
Glatt går jag från paddocken. "Det spelar ingen roll att jag går med trasor på kroppen, blev lämnad ensam bakom ett tält som liten eller att jag inte vet något om min familj. Bara att få vara i Dolores närhet räcker gott och väl för mig. Jag hade inte kunnat drömma om ett bättre liv!" - tänker jag och vrider på huvudet så att jag kan se in i Dolores kloka bruna ögon.
- Jag lämnar dig aldrig, Dolores. Jag kommer alltid att finnas för dig. Dolores frustar så att saliven stänker åt alla håll, och skrattandes klappar jag hennes muskulösa hals.
Med ett fridfullt sinne kopplar Medoria grimskaftet i Dolores bettring och går i sakta mak i riktning mot Telyers stallbyggnader. Det Medoria inte anar är den oroväckande skuggan vid paddockens mörkaste hörn...
En betraktares ögon med hat i blicken gömmer sig i buskarna. Är vår Medoria och hennes bästa vän i fara?
Fortsättning följer...
